61
ansikte var brunt med många rynkor och kors, och hon hade ett par grå ögon, vilkas stränga forskande uttryck dock ej kunde dölja den godhet som strålade ur dem. Men det var ej en mjuk godhet, som föll till föga för någon liten slarvas bedjande blick, utan det var den rättfärdiga godhet, som är vitglödgad och som därför mera skrämmer än lisar. När man mötte dessa ögon, kände man sig skuldmedveten, även om man icke hade någon synd på sitt samvete, och man log fegt och darrande och kände, medan man log, hur gränslöst brottslig man måste se ut.
Jag får dock bekänna, att vad som i början mest intresserade mig hos skolföreståndarinnan ej var det ståndaktiga i hennes karaktär, utan något som jag uppsnappat en gång då tant Eleonora och gamla Lova pratat med varandra över kaffekopparna. De hade talat om skolföreståndarinnan: hon var friluftsmänniska, svärmade för bad och kalla avrivningar och ren luft och hon — här kom det som hade fäst sig i mitt minne — hon gick utan byxor både vinter och sommar. Den tanken vände alldeles upp och ned på mig och gjorde, att jag under en lång tid ej kunde se på den
