68
en olycklig flickunge, såg jag en humoristisk glimt i de bistra ögonen, och fastän jag var för liten att dra slutsatser, förstod jag instinktivt att detta var en personlighet alldeles efter mitt sinne.
Min intuition bedrog mig icke. Jag kom upp i klass efter klass, och fastän jag fick nya ämnen och andra lärarinnor, var handarbetstimmen kvar på mitt schema och med den även »handarbetstanten», och hon blev min vän. Handarbetet var eljes inte milt älsklingsämne. Som de flesta fantasirika barn var jag opraktisk. När jag sydde tycktes fingrarna på något konstigt sätt vända sig uppåt, och en gång då jag hunnit så långt att jag fick börja med ett av de nyss omnämnda, för skolan traditionella linnena, som voro nästan fyrkantiga och så stora, att tre sådana som jag lätt kunnat få rum i dem, klippte jag av misstag rätt in i linnet i stället för att klippa en bit efter en ärm. Jag tror aldrig att det hänt i »handarbetstantens» historia, att någon av flickorna klippt sönder linnet, och först stirrade jag alldeles förfärad från mitt verk och upp i de bistra ögonen. Men åter lyste det till i dessa ögon en plötslig blixt, som hade det funnits ett litet batteri innanför ögonhinnan; och jag var räddad.
