Sida:Tony växer upp 1922.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

67

till slut övertyga mig om att Gud visst inte ville skicka ut mig till hednalanden. Och fastän jag under en lång tid framåt ej var riktigt säker för Guds röst, dansade inte längre de små svarta barnen kring min säng om kvällarna.


XV.

Då och då kom en mamma till skolan för att framföra klagomål och säga till att hon ville ha det eller det ändrat. Men så fort hon stod framför skolföreståndarinnan, undrade hon endast blygt, om det gick bra för hennes lilla flicka, och efter att ha sagt något om det vackra vädret avlägsnade hon sig hastigt. Skolföreståndarinnan hade nämligen även undervisat mammorna, när de voro små, och vid minnet av handplagg och skamvrår kvävdes klagomålen.

Den jag tyckte bäst om av alla tanterna var »handarbetstanten». De flesta voro rädda för henne. Hon hade grått hår och en barsk mun, och det var synd om den flicka, som ej sydde sina efterstyng och fållar ordentligt.

Även jag var i början rädd för henne. Men en dag då jag stod framme vid katedern med min sömnad och hörde henne dundra ut över