77
Jag betraktade henne stum. Fastän jag tyckte att alltsammans var obehagligt, måste jag ändå för mig själv erkänna hennes överlägsenhet över mig.
— Det där är flickornas! fortsatte hon oförtrutet och pekade på den andra bilden.
Jag kan inte säga att jag fann likheten mycket slående, men jag lutade mig litet fram liksom för att närmare betrakta teckningarna, fast i själva verket för att dölja min rodnad. Den betydelsefulla minen i min lilla väninnas ansikte gjorde inig underlig till mods.
— Vem ritar sådant där? frågade jag efter en stund, då Ebba samlat ihop sina böcker och vi gingo vidare.
— Jag vet inte! sade hon hemlighetsfullt.
— De skriva ord också! tillade hon efter ett ögonblick. Min nyfikenhet var åter väckt.
— Vad då för ord? frågade jag och låtsades betrakta en gråsparv, som badade sig i en vattenpuss på trottoaren.
Ebba tryckte min arm.
— Alla möjliga ord! sade hon lågt. De stå alltid på planken, och de äro nog otäcka, men…
— Men…? upprepade jag spänt.
Hon skrattade till litet:
— De äro lustiga också!
