78
— Har du hört någon säga dem då?
— Kanske!
Denna hemlighetsfullhet gjorde mig ännu mera ivrig att få veta allt vad Ebba visste. Jag tvekade ett ögonblick.
— Säg dem! sade jag därpå.
Ebba vände sitt blossande varma ansikte mot mig. Hennes bruna ögon blänkte.
— Jag kan inte säga dem högt, sade hon. Men jag kan ju viska!
Och hon viskade…
Jag tyckte bara att orden voro underliga. De sade mig ingenting. Det lät som om ett barn, som inte kunde tala rent, satt ihop dem. Jag tror nu inte heller, att Ebba riktigt förstod deras innebörd. Men hon tyckte om att viskande upprepa dessa ord, som kanske utskummet av städernas lägre befolkningslager funnit på och som uppsnappas av deras pojkar och flickor och sedan förmedlas till de högre klassernas barn genom inskrifter på väggar och plank…
Ebba såg litet skamsen ut inför min oförstående brist på entusiasm.
Sedan mina ögon väl öppnats för plankens smutsiga teckenspråk, hände det inte att jag gick förbi ett plank utan att mina ögon förirrade sig dit, och jag ertappade mig själv med
