82
— Säg något! Säg något! mumlade jag förtvivlad.
Men mitt rop kallade henne icke tillbaka till barnet som behövde henne.
— Är det något du är ledsen över, Tony? sade moster Amelie till mig samma eftermiddag, då jag var hos henne.
Min bekännelse kom i en störtflod av ord som förvånade mig själv. Jag berättade om teckningarna, de fula orden, den hemska karlen i Stadsparken, allt på en gång. Hon hörde allvarligt på mig.
— Stackars liten! sade hon och smekte mig över håret Du får inte mera tänka på det där.
— Men jag kan inte låta bli! sade jag med en snyftning.
Innan jag gick hem på kvällen, hade hon lugnat mig någorlunda, och jag fick lova att komma upp till henne varje gång när Ebba berättat något för mig och när jag talat om sådana saker med Ebba.
Detta löfte blev mig en större plåga än de fula fantasierna varit. Min samvetsgrannhet var nästan sjuklig, och för minsta orsak kom jag till moster Amelie och talade om vad jag hört eller vad jag själv sagt eller tänkt. Slutligen då hon märkte, hur jag pinade mig själv,
