Sida:Tony växer upp 1922.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

83

undanbad hon sig skrattande alla vidare bekännelser.

Så småningom försvunno mina fantasier, och mina tankar gingo nya och bättre vägar.


XIX.

Vintermånaderna i vår stad voro mycket kalla. Det föll så mycket snö. att den skottades upp metervis på trottoarernas sidor och man gick som bakom murar av väl tillplattad snö.

Mannen i fruktträdet flydde för snön, men Eyvor höll ibland till i min dockvrå.

Jag lärde mig tidigt att gå på skidor, och Pa som var road av all sport hade köpt ett par breda norska skidor åt mig. Jag kavade i väg på dem så fort jag förmådde, ibland i ivern lämnande både skidstavarna och den röda stickade luvan kvar efter mig i snön.

Det var en av dessa vintrar, jag var då elva år och gick i första klassen, som jag lärde känna gossen Sten.

Sten gick i Elementarläroverket och var tretton år. Hans kinder voro runda och röda, och hans ögon hade en lysande blå färg. Han tyckte inte så mycket om »jäntorna». Liksom