83
undanbad hon sig skrattande alla vidare bekännelser.
Så småningom försvunno mina fantasier, och mina tankar gingo nya och bättre vägar.
XIX.
Vintermånaderna i vår stad voro mycket kalla. Det föll så mycket snö. att den skottades upp metervis på trottoarernas sidor och man gick som bakom murar av väl tillplattad snö.
Mannen i fruktträdet flydde för snön, men Eyvor höll ibland till i min dockvrå.
Jag lärde mig tidigt att gå på skidor, och Pa som var road av all sport hade köpt ett par breda norska skidor åt mig. Jag kavade i väg på dem så fort jag förmådde, ibland i ivern lämnande både skidstavarna och den röda stickade luvan kvar efter mig i snön.
Det var en av dessa vintrar, jag var då elva år och gick i första klassen, som jag lärde känna gossen Sten.
Sten gick i Elementarläroverket och var tretton år. Hans kinder voro runda och röda, och hans ögon hade en lysande blå färg. Han tyckte inte så mycket om »jäntorna». Liksom
