Sida:Tony växer upp 1922.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

85

för mig, därefter glömde jag totalt bort både gossen och hans vackra kinder.

Vi voro fyra som höllo ihop: Eddi, som fortfarande narrades friskt, Sten, Ebba och jag. På lördagarna då skolan slutade tidigare gåvo vi oss ut på skidor med smörgåsar i fickorna. Vårt mål var vanligtvis en skidbacke utanför staden. Det var en byggd skidbacke med högt gupp, där idrottsmännen om söndagarna hade tävlingar Bredvid skidbacken fanns en mindre backe, där man också åkte kälke.

En lördag då vi voro på väg ut till backen sade jag till Sten, att jag skulle åka utför guppet.

— Det törs du inte! sade Sten genast.

— Jo-o då! Det törs jag visst.

Min självtillit i det ögonblicket var oerhörd, och i tankarna var jag åter den lilla flickan »som räddade hela regementet». Vi åkte en stund under tystnad.

— En gång när jag var hos en morbror i Jämtland hoppade jag i en backe där, sade Eddi, och jag såg hur hans ögon började glittra som alltid då han talade om sina historier. Backen var så hög så hög, som två hus ställda på varandra, och jag höll mig uppe i luften fem minuter.