Sida:Tony växer upp 1922.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

91

Pa vände sig då halvt om på hästen och betraktade mig leende.

— Den vackraste! upprepade han dröjande och satte sedan av i trav.


XXI.

Av vinterns nöjen räknades barnbalerna som de förnämsta, och balen hos landshövdingens ansågs vara den allra roligaste.

Jag längtade efter den veckor i förväg, och när slutligen den stora kvällen var inne och jag gick dit åtföljd av tant Eleonora, var min själ uppfylld av förväntningar. Då man gick till en bjudning, var man alltid inbyltad som ett knyte, och på fötterna hade man grova kängor som vid framkomsten utbyttes mot blankskinnsskor, vilka man förde med sig invecklade i ett tidningspapper.

Äntligen stego vi uppför de breda trapporna!

Betjänten Fridén stod i dörren. Betjänten Fridén var lång och mager, med stora, röda händer och ett runt, rött ansikte; på hans överläpp slokade bedrövligt en svart mustasch. Han hade en betjänts alla dygder och endast ett fel: han var ständigt berusad. Inte mycket! Bara så