90
En morgon när vi befunno oss på en smal väg inne i skogen, hörde vi plötsligt ljudet av hovslag. Pa gjorde halt. Hovslagen kommo närmare, och Pa visslade muntert till. Nu såg jag, att det var en ryttarinna som kom emot oss, en av de yngsta officersfruarna. Skogsvägen var smal, och hon höll in sin häst framför far. De båda hästarna stucko vänskapligt sina nosar ihop.
— Goddag, fru Linden! ropade far.
Hon böjde på huvudet, och där jag stod med händerna ännu hårt omslutande skidrepet, såg jag upp till henne och tyckte, att jag aldrig hade sett något så intagande. Hon hade också en ljusgrå pälsmössa på huvudet, och hon bar en mörkgrön riddräkt och små lustiga stövletter med blixtrande sporrar. Jag hade sett henne förut helt hastigt, men aldrig tänkt på att hon var så förtjusande. Hennes ansikte var fint och regelbundet, med ett par stora svarta ögon och en liten allvarsam röd mun. Gestalten var en älvas.
Jag minns att hon och Pa pratade så länge den gången, att jag började frysa om fötterna. Under vägen hem ropade jag till Pa, att fru Linden var »den vackraste»! Därmed menade jag att hon var vackrare än alla de damer jag hittills hade sett.
