109
logo. Många samlades kring prinsessan, som delade ut små religiösa skrifter på tyska språket med bibelspråk målade i granna bokstäver på omslagen. Därpå dracks det te. Nätta jungfrur buro omkring brickor fyllda med påbredda smörgåsar och hembakta kakor. Sorlet från alla dessa människor fyllde det stora rummet. Dörrarna stodo öppna även till andra rum. Några gingo arm i arm och pratade, andra stannade framför någon tavla på väggen eller beundrade en dyrbar vas på kakelugnen. Maria var hos alla, tog deras tekoppar, om de voro färdiga med dem, samtalade älskvärt, dröjde ibland hos flickorna, ibland hos de äldre. Tant Mirjam strök förbi mig, såg skälmaktigt på mig och uppmanade mig att gå bort och prata med någon. Jag drog mig hän mot de unga flickorna, men lyssnade knappast på deras prat. En dov oro hade kommit över mig här mitt bland böneorden, de färglagda bibelspråken och de närgånget vänliga ansiktena. Hörde jag egentligen hit? Här var så skyddat, så omhuldat, så tryggt och självtillfredsställt. Det där öppnade fönstret, som prinsessan talat om, tycktes sända floder av ljus in till alla dessa människor. Även de mest vardagliga övergötos med ett klart skimmer. Men sände fönstret in någon luft?
