110
Nu samlades man åter i salongen. Prinsessan bad igen. Den stora buketten av röda nejlikor spred dövande dofter, som kommo mig att trött sluta ögonen. Den svartklädda kvinnans suckar nådde mig nu som gråt, och när plötsligt alla stämde upp en klingande sång som avslutning, var det jag som nu i min tur var nära att gråta.
Den aftonen hade jag svårt att somna. Jag låg och såg ut i mörkret. Ännu tycktes det dansa för mina ögon av ljus och ansikten, och ibland var det, som om de svarta stenkolspärlorna på prinsessans klänning glänst till framför mig. Jag kände en förfärlig olust för att än en gång knäppa händerna till bön. Himlen var försvunnen i kväll. Jag tyckte, att alla dessa damer med ivriga händer hade dragit ned den i den ljusa salongen därborta hos Teofils. Hela himlen var där. Bländade lutade sig familjen Teofils gäster framåt, medan var och en hårt höll fast en liten himmelsflik mellan heta fingrar likt en hopklämd juvelbesatt psalmbok. Den svartklädda kvinnan stod där och kramade något ljusblått mot sitt hårda bröst, och den fina damen med den vita halsen såg sina ädelstenar blekna, då himlens strålglans träffade dem. Men till mig kom icke himlen.
