116
Utkommen, gick jag över på andra sidan gatan och såg upp mot det upplysta fönstret i Melker Hastfehrs våning. En stilla glöd tycktes strömma ut från det och sakta smeka mitt ansikte. Förvirrad sprang jag därifrån.
XIII.
Barbara satt inne i mitt rum i länstolen vid fönstret. Hon hade kommit upp utan att säga till på förhand, och nu visste jag inte riktigt, vad jag skulle göra med henne. Kanske hade någon sagt till henne:
— Du borde gå upp och hälsa på Tony ibland! Och så hade hon gått till mig.
Hon frågade, hur jag sysselsatte mig om dagarna, vad jag tyckte om systrarna Teofil, som hon mycket litet kände, och om jag ofta råkade Magnus.
— Han är så besynnerlig, tillade hon leende.
Jag tänkte på flickorna Ruthvens ljusa hem, som låg så långt borta från stadsbullret. Tankfullt betraktade jag henne, där hon satt med händerna vilande i knäet, och liksom första gången, då jag såg henne, for det igenom mig, hur overklig hon föreföll. Var icke hennes kropp
