117
genomskinlig, så att man tvärs igenom henne skymtade den klarnande himlen utanför fönstret?
Det blev aldrig något glatt småprat mellan oss, som det eljes blir, när två unga flickor träffas. Vi talade som över ett djup och sågo oförstående, men vänligt på varandra. Därför drog jag en suck av lättnad, då Bo helt oväntat inträdde. Barbara hälsade honom välkommen till Stockholm igen. Jag märkte, att hon hade roligt åt hans pojkaktigt utstuderade klädsel och de ljusgrå damaskerna, och jag förstod, att hon sedan skulle beskriva honom för Beth på det ironiska, nyktert raljerande sätt, varpå systrarna alltid sinsemellan brukade tala om de personer de träffat ute.
Lova kom med tebrickan. Bo skämtade med henne. Han hade alltid haft ett speciellt gott och kongenialt sätt med gamla tanter och gamla trotjänarinnor, och Lova gick småfnittrande ut igen, röd i ansiktet av förtjusning.
— De här pepparkakorna äro från mammas handkammare, det ser jag, sade Bo och bredde smör på en stor pepparkaka.
— Ja, Lova lyckades beveka er mamsell därhemma att ge henne receptet, innan vi foro. Jag tror Lova fick det som ett slags avskeds-
