122
återkomst, och han gör mig galen, sjuk, överansträngd!
Men då han såg min förvånade min, slog han sig åter ned mittemot mig vid tebordet.
— Om jag sutte och talade här med dig i timmar, så är jag säker på att du likafullt inte skulle begripa ett dugg av det här, sade han litet lugnare. Flickor förstå ingenting. Och ändå är du den enda flicka jag någonsin talat förtroligt med. Minns du, när jag var förälskad i din väninna Maud? Vilka utgjutelser!
Han log litet, men blev genast allvarlig.
— Har du sett sådana ögon Magnus har? De äro bleka, utan uttryck, tycker man först, men så dra de en långsamt och segt till sig. Det kittlar i hela kroppen på mig, när han ser på mig så där. Och ibland kan han lägga sin hand på min nacke, helt plötsligt när vi sitta och prata ensamma i hans rum, och då känner jag det, som om jag måste böja mig för honom — som om han, om han finge lust, skulle få lov att trampa på mig och det bara skulle kännas skönt.
Bo var helt blek.
— Jag tror ibland, att jag håller på att bli konstig, sade han och svalde. Det underhaltiga Ruthvenska blodet! Det kommer fram hos oss
