Sida:Tonys läroår 1924.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

123

alla, fastän på olika sätt. Folk tycker visst, att jag är ytlig och att jag pratar för mycket. Det är möjligt. Människor äro så dumma. De dra sina slutsatser, därför att man har välpressade byxor och knyter sina halsdukar på ett snyggt sätt. Jag är inte ytlig. Tycker du, Tony?

Jag kände medlidande med honom. Det där var ju precis samme pojke, som med gymnasistmössan på nacken mötte mig i allén utmed ån därhemma. Men då hade han talat om sina flickbekanta.

En tanke kom mig att plötsligt spritta till. Kanske endast för att han nämnt Mauds namn. En scen, som jag aldrig skulle glömma, dök upp så tydligt, att jag tyckte mig höra sprakandet från eldbrasan, som övergöt Mauds unga ansikte med ett glödande skimmer: jag kände åter hennes hand treva mot min kjol och mindes svindeln, som gripit mig, då en ömhet, som jag icke förstod, slog emot mig under framviskade ord och vid den heta beröringen av hennes hand mot min nakna hud.

Var det inte något av detta, som Bo just nu försökte tala om för mig? Något, som förskräckte och tjusade honom på en gång? Män och kvinnor kanske ändå icke voro så märkvärdigt olika varandra? Samma sensationer! Samma