125
Magnus ser på mig. Och ändå älskar jag ibland till och med den där rädslan.
Vi sågo på varandra med vidöppna ögon. Jag kände hur den fruktan, som fladdrade som en låga i Bos ögon, tändes i mina egna. Bo suckade.
— Det var skönt att få tala, sade han efter ett ögonblick. Det är besynnerligt, men du måtte ändå förstå mig litet.
Han kysste lätt min hand.
— Du ser så blek ut, sade han dröjande. Jag går nu.
Jag såg honom promenera nedför gatan. De moderna skörten på hans rock vippade som stjärtfjädrarna på en stor, ljusgrå, litet dum och fåfäng hanfågel, då han försvann om hörnet.
XIV.
Sedan en tid bad jag inga böner mer. Himlen tömdes på dessa vänliga, beskyddande varelser, som följt mig under hela mitt liv. Jag tyckte mig se dem krympa, bli till ingenting. Himlen var tom. Inga manande röster ljödo längre däruppifrån. Rösterna hade dött bort bland skyarna. Det allvarsamma ansiktet av Gud Fader var
