128
Med den fallenhet för överdrifter jag alltid haft fick jag nu en brinnande längtan efter att slå mig fri. Jag kände mig bunden av Teofils, av Magnus, av filosoferandet lika väl som av andaktsövningarna. Efter mitt språng från himlen var jag ännu andfådd, och jag tog miste om orsaken till min flämtande andedräkt och mitt bultande hjärta. Jag trodde att man var i färd med att kväva mig, då det endast var ett nytt friskt liv som arbetade sig fram!
XV.
Jag hade icke väl fått fast mark under fötterna, förrän en vindil tog fatt i mig och snurrade i väg med mig. Till sist satt jag där med händelserna som ett trassligt nystan i mitt knä…
Först var det Teofils. Jag kände mig falsk varje gång jag tog bibeln mellan mina händer, varje gång jag hörde dessa sånger, som jublade omkring mig, varje gång jag mötte Marias lysande blick, och ändå dröjde det, innan jag fick fram de ord, som hela tiden skreko i mitt hjärta. De lindade sin vänlighet omkring mig. Ibland, när jag gick ifrån dem, fick jag en lust
