129
att slå omkring mig, att fäkta med armarna och ropa av förtvivlan. Deras tal hade blivit till endast ett tomt trummande mot mina öron.
En sådan afton gick jag förbi det hus, där Melker Hastfehr bodde. Det var icke vägen direkt hem från hertigens, men jag tog den i en plötslig obehärskad längtan efter något, som dunkelt rörde sig inom mig. Jag stannade utanför liksom den där sista gången jag kommit därifrån. Jag såg en smal ljusstrimma innanför gardinen och blev stående. Vad tänkte jag på? Ett »svärmeris» allra första uppblossande fyller oss ofta med en falskt idealiserande glöd. Jag kände på en gång sinnlighetens och förälskelsens värme genomströmma mig. Jag tyckte att Melker stod tätt framför mig utan ytterrock i sin uniformsjacka. Närheten av dessa starka lemmar kom mig själv att känna mig matt. Slutligen slet jag mig lös och började långsamt gå nedför gatan. I hörnet av Strandvägen stötte jag emot någon. Jag såg hastigt upp och hörde en frammumlad ursäkt. Det var Melker. Han betraktade mig överraskad.
— Tony! utbrast han.
Jag kände, hur jag rodnade.
— Å, jag är på väg hem från en bjudning.
— Då följer jag dig.
9. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
