133
smal och gick alltid litet framåtlutad. Till häst tog hon sig ut som en annan människa. Ryggen rätade sig, det lilla runda ansiktet stramades åt. Hon hade ridit mycket under skoltiden, och när hon nu tog fatt på sporten igen, visade det sig, att hon ej hade glömt den.
Systrarna Teofil gingo ibland ut till Djurgården för att se Jetten komma hem från sin promenad. En förmiddag bådo de mig följa med. Vi promenerade nedåt Djurgårdsbron. Där stannade vi och sågo utåt Djurgårdsbrunnsviken. De sista dagarna hade det töat litet, men snön låg kvar på isen. En disig luft suddade ut motsatta strandens konturer. Nedanför oss sysslade några arbetare med att lossa snö från ett par kärror.
— Nej, titta! Thérèse kramade plötsligt min arm. Jetten har ridit ut på isen. Det brukar hon aldrig göra.
Vi sågo dit. En häst med en ryttarinna närmade sig oss i sträckt trav. Vi tyckte att ända dit vi stodo hördes ett dovt dån från en osäker is. Arbetarna höllo upp med sitt göra och kisade med ögonen utöver isen. Några småpojkar började kasta snöboll, okynnigt siktande på hästen, som var för långt borta för att de skulle kunna nå den.
