134
— Hon måtte väl vända i tid, hörde jag Thérèses ängsliga röst.
Nu gjorde hon en tvärvändning och styrde in mot land. I detsamma försvann hästen med ett gällt gnäggande. Snön hade brett ut sig över en vak, som ingen av oss sett. En krängande och arbetande gestalt syntes över vattnet.
Thérèse skrek och började springa ned mot stranden. Maria och jag släpade oss efter med bly i alla lemmar. Sedan gick allt så fort… Karlarna på stranden hade genast skyndat ut mot vaken. De räckte varandra spadarna och bildade snabbt och rådigt en kedja. Hur Jetten kom upp, vet jag inte. Det hela var ett enda virrvarr, men hon måtte fått lös fötterna ur stigbyglarna och lyckats ta sig upp på iskanten. Någon hade sprungit efter ett rep. Stranden fylldes av folk. Somliga skreko. En av arbetarna stödde Jetten, som haltande och snyftande kom emot oss.
Hästens huvud låg nu på isen, men hovarna tycktes slutat att piska vattnet. Han halades upp med ett par tjocka rep och blev liggande på snön. Någon sade, att det var bäst att skjuta honom. Jetten grät, darrande och våt mot Thérèses axel. Hon ville stanna för hästens skull, men Thérèse förde henne in i en bil och
