8
mor, skola fortsätta att leva därinne år efter år, i själva verket icke mer skilda från andra människor, än vi voro medan huset ännu fanns kvar i trädgården.
Någon står därnere vid grinden och fumlar med låset: en lång böjd gestalt med vitt hår under en drypande våt arbetshatt. Det är vår gamle trädgårdsmästare, som ger sig av. Jag har tagit avsked av honom nere i salen, men när jag nu ser honom vid grinden, börjar mitt hjärta klappa vilt av ängslan. Han är den förste, som går. Det är sant alltså. Vi komma inte längre att behöva blommor i trädgården. I vår, när de börja spira, äro vi inte längre här.
Tvekar min gamle vän vid grinden? Hör han något? Redan har han öppnat grinden till hälften, men han vänder litet på huvudet, som om något kvarhölle honom i sista stunden. Plötsligt skrattar jag till, fast med gråten i halsen. Skymtar icke något på trädgårdsgången, eller inbillar jag mig det bara? Klapp. Klapp. Det knastrar i den våta sanden, och fruktträdens svarta grenar låta ett regn av glittrande droppar falla.
»Hon skall inte låta honom gå», tänker jag triumferande. Det var henne han hörde.
Det rycker i mitt hjärta: det var därifrån
