9
hon sprang fram, den där lilla flickan, som nu brådskande snubblar nedför trädgårdsgången för att hejda trädgårdsmästaren. Och knappt visade hon sig, förrän alla de andra skynda till. Jag hör min barndoms skräck, det ludna trollet i trappan, långsamt och flåsande vältra sig ut genom porten. Den lille mannen i trädet, som en gång gjorde en promenad i trädgården till en mystisk och äventyrlig färd, dyker plötsligt grinande upp mellan ett par stretande grenar. Ljusalfen, som gungade ut och in genom barnkammarfönstret på solstrålarna, skjuter som ett flyktigt, ilande skimmer genom den tunga luften; och Eyvor med de svarta ögonen och den missnöjda munnen, min lilla lekkamrat, som ingen annan än jag såg, står på sanden precis sig lik sådan hon fordom trollades fram i min barnsliga fantasi.
Det rycker och rycker i mitt hjärta. Än en gång är min barndomsvärld där: ekot i de långa korridorerna, knakandet i trappan, flöjttonerna från den farande vinden över slätten. Och fastän jag, där jag står, ej kan se fönstret till min mors rum, vet jag att hon just nu sitter där som förr, orörlig, stilla, stirrande in i något fördolt, med maktlösa händer och tomma, intet uppfångande blickar.
