139
mig ifrån Teofils och att han i det mesta haft rätt. Men det blev inte av. Efter det som Bo hade sagt mig, hade jag icke mer samma känsla av lugn tillsammans med Magnus. Jag började betrakta honom med ungefär samma skygga misstro, varmed jag betraktat min väninna Maud den tiden jag fick hennes karaktär klar för mig. Jag märkte att han blev ledsen över mitt förändrade sätt. Långa stunder kunde han sitta tyst och se forskande på mig, men mötte jag hans blick, vände han sig besvärad bort.
En dag inträffade något.
Tant Mirjam bad mig ofta komma upp till henne. Jag skulle göra mig hemmastadd där, sade hon. Vi bodde ju så nära varandra. Flera gånger hade jag också varit hos henne. James var nästan aldrig hemma. Ibland kom han hemrusande, slängde i dörrarna, ropade på att man skulle lägga fram hans civila kläder. Jag kunde höra honom gnolande på en melodi eller visslande springa av och an i sitt rum: en ridstövel föll tungt i golvet, sporrar klirrade. Så slog han upp dörren och kom ut till sin mor och mig i salongen. Om det var afton, hade han smokingen på, gärna en vit krysantemum i knapphålet; var det en söndagsförmiddag, hade han sportdräkt. Alltid var han vacker,
