138
vände jag åter blicken mot min väg, och en drömlik känsla smög sig över mig. Den kom min saknad att domna och gjorde mig lugn.
XVII.
En tid efter mitt samtal med Maria Teofil hade jag en besynnerlig förnimmelse av att hon ropade på mig. Jag kunde höra milt namn nämnas tätt invid mig ibland när jag gick på gatan, men vände jag mig om, fanns ingen där. Jag vaknade också upp, just när jag somnat, vid att någon kallade på mig. Det gjorde mig nervös. Jag blev orolig, spratt upp ur sömnen med en underlig ångestkänsla, som om en olycka inträffat. Många gånger måste jag stanna, när jag var ute och promenerade, för att husraden och gatan skulle få tid att ordna sig. Den där gungningen jag känt på Narvavägen efter olyckshändelsen med Jetten ute på isen fortsatte sporadiskt. Det var otäckt. Det kom mig att känna, som om jag hölle på att drunkna, och jag ville sträcka upp armarna och ropa på hjälp.
Ofta träffade jag Magnus. Gång på gång var jag nära att tala om för honom, att jag dragit
