141
och hållet negligerades, och detta allt under det hon bland damerna endast hade ögon för de högst uppsatta och fick de yngre ämbetsmannafruarna att gråta av grämelse över hennes högfärdiga och oartiga beteende mot dem.
Jag tyckte inte illa om att sitta i den vackra salongen eller i det trevliga vardagsrummet hos tant Mirjam. Ibland bjöd hon mig till lunch. Med anrättningarna var det dock ingenting bevänt. Hon brydde sig inte om vällagad eller fin mat, utom när hon hade stora middagar, då det skulle vara gentilare än hos alla andra. I vardagslag åt hon gärna vad som helst och lät en bortskämd och okunnig kokerska, som oftast var vid dåligt lynne, styra med allt.
— Jag vågar inte säga åt henne! förklarade tant Mirjam och såg rädd ut, om någon föreslog henne något dylikt.
Gärna doppade hon smörgås i sin choklad, denna föregivna världsdam, och åt ibland konfekt mitt under måltiden. På sötsaker var hon glupsk och stoppade så fort i sig allt, som vore hon rädd för att någon annan skulle rycka det ifrån henne.
En eftermiddag, då jag inte visste vad jag skulle ta mig till, gick jag upp i det Meijerhelmska huset. Anna, husjungfrun, öppnade på
