142
min ringning. Hon såg alltid skälmaktig ut, som om hon nyss lockats till olovligt skratt och nu hade svårt för att behärska sig.
— Grevinnan är inne i kabinettet, sade hon och försvann.
Jag trodde att hon gick in för att anmäla mig, men hon måtte glömt det, ty ingen kom mig till mötes i salen. Jag drog själv ifrån det tunga förhänget, som skilde salen och salongen åt. När det rasslade till, hördes ett lätt utrop inne från tant Mirjams kabinett. I nästa ögonblick öppnades dörren därifrån försiktigt, och tant Mirjam steg ut i salongen.
— Ingen har sagt, att du var här. Kom du nyss? sade hon.
Då jag svarade ja, log hon, gled fram till mig och kysste mig på kinden.
— Välkommen då, min flicka!
Vi satte oss. En underlig glans sam inne i tant Mirjams ögon, och hon fuktade oupphörligt läpparna. Jag fick en känsla av att jag hade kommit alldeles olägligt. Hon hade som vanligt en massa smycken på sig. Det långa pärlhalsbandet, släktklenoden, hängde i ett par varv ned över hennes ljusa sidenliv, hon bar också pärlor i öronen, och händerna voro tyngda av ringar.
