144
dåliga humör inte kunde träffa honom, slog hon blint omkring sig. Men Magnus föreföll att inte ha hört någonting. Jag skulle velat bita honom, där han oberörd satt och stirrade framför sig. I stället fick jag nu ensam reda mig så gott jag kunde mot tant Mirjam. Jag sade henne att mina åsikter inte stämde överens med de hos Teofils rådande, att jag inte kunde vara längre med dem utan att visa mig oärlig. Om hon förstod mig, vet jag icke, men efter en stund, då hon genom detta samtal lyckats leda bort uppmärksamheten från Magnus, föreföll hon redan blidare stämd.
Emellertid växte min känsla av obehag. Jag visste inte, vad jag skulle tro. Det kändes på något sätt skamligt, att jag skulle behöva sitta här och tala om mig och Teofils, medan Magnus teg och såg ut, som om han ingenting fattade. Och varför hade inte tant Mirjam genast sagt, att Magnus var därinne? Luften var tung av hemligheter.
Jag steg upp för att gå. Tant Mirjam kysste mig. En fuktig, dröjande kyss, som kom mig att skaka i hela kroppen. Båda följde mig uti tamburen. Magnus gjorde min av att ta sin rock, men tant Mirjam hejdade honom med en befallande blick. När jag gått nedför halva
