145
trappan, stannade jag orolig. Ljudet av Mirjam Meijerhelms röst, gäll och fordrande, trängde ut till mig.
Jag skyndade mig ned på gatan, men jag hade inte hunnit långt, förrän jag hörde steg bakom mig. Det var Magnus. Under en lång stund talade ingen av oss. Vid min port sade Magnus kort:
— Jag följer med upp.
Det tycktes mig, som om det var precis samma ord, som han yttrat första gången, då vi kommit från tant Mirjams middag. Och alldeles som den gången sjönk han inne i Pas rum ned i en av de bekväma stolarna.
— Mirjam är så konstig, sade han och gned händerna oroligt mot varandra. Det var, som om han nu vaknat upp ur sin dvala. Vad var det du sade till henne? fortsatte han, då jag inte svarade. Har du skilts från hertigens?
Jag stod mitt framför honom och nästan skrek:
— Och det frågar du mig? Du har hela tiden försökt dra mig ifrån dem.
Med en glimt i ögonen såg han upp på mig.
— Menar du, att jag skulle ha inverkat på dig? Då är således inte Magnus Ruthven slut än.
10. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
