146
»Det var som Bo trodde», tänkte jag sorgset. »Han ville pröva sin makt.»
Men med ens förstod jag, att jag redan var långt ifrån honom. Jag hade kastat allt, medan han ännu hade hela famnen belamrad. Jag var inte lyckligare, hade inte djupare tankar, men jag var kanske friare än han. Med en förnimmelse av stark avsmak betraktade jag honom. Scenen i Mirjam Meijerhelms salong kom åter för mig. Hos denna Mirjam, som han sagt sig hata! Nu tycktes han ju hålla till på hennes schäslong, och han hade kommit ut från hennes intima lilla sängkammare, som om det varit hans rättighet att vistas där. Blandade känslor av motvilja och förvåning tumlade inom mig.
En gång för länge sedan hade jag, även då i en salong, varit vittne till en kärleksscen mellan min far och hans älskarinna, den vackra fru Linden. Ett stackars stumt och förskrämt vittne hade jag varit, och jag hade flytt därifrån, med min lättretade inbillning grumlad av förvirrade tankar och känslor. Något av vad jag känt då behärskade mig också nu. Det var, som om en ren och öm känsla innerst i mitt hjärta snyftande och bedjande veke undan för onda fantasiers pisksnärtar. Och plötsligt brast
