148
gammal flottbro, varöver Dalälvens kristallklara vatten ibland sprutade.
Strax efter det vi kommit hem, möttes Pa av ett sorgbud. Hans bror, Melkers och den försvunne Philles far, hade hastigt avlidit. Jag hade aldrig sett honom och kunde inte sörja annat än för Pas skull. Sorgdräkten efter min mor, som jag börjat avlägga, måste jag dock nu åter ta fram.
Septembers klara lugna månad spände en blå himmel över hustaken. Jag tyckte ibland, när jag var ute och promenerade, att vinden förde dofter med sig av säden, som kördes in i ladorna där utanför staden: en tung god doft, som upplöstes i röken från skorstenarna och blandades med gatuläggningens damm.
Så småningom kommo alla, som varit på landet, tillbaka till sina hem. Fönster slogos upp i alla hus, dammtrasor skakades, runda barnansikten syntes tryckta mot rutorna: med stora glada ögon tittade de på denna stad, som nu efter en lång sommar åter var som ny för dem.
Mina släktingar började också samlas. Tant Mirjam föreföll mig vänligare än förut. Barbaras kinder hade inte brynts av en sommar vid västkusten. Pratade vi någon gång med
