149
varandra, sågo hennes ögon med en egendomligt fjärrskådande blick framför sig. Den blicken kände jag igen, och ett medlidande för denna flicka, som icke syntes behöva något medlidande, slog upp inom mig. Magnus stod inte att finna. Jag hörde mina anhöriga tala om att han arbetade uppe i Hälsinglands skogar. Magnus! Det föreföll mig otroligt. Emellertid talade Bo också därom:
— Han är stark, Magnus, sade han med en viss stolthet. Det där arbetet har han sysslat med förut. Du tycker att det är besynnerligt, därför att du aldrig sett honom annat än vilande i en bekväm stol, helst med ett grogglas i handen. Men efter en sådan där vinter är det, som om hela hans kropp reagerade. Då ger han sig i väg norrut. Han söker plats som enkel skogsarbetare, dricker brännvin om söndagarna och lördagsaftnarna, går miltals, gör sig kamrat och gemen med arbetarna. Det är ungdomar, påstår han, av en annan sort än vi härnere. Han talar sällan om sina upplevelser, men ibland kan det dock hända, att han berättar ett och annat för mig.
— Saknar du honom inte? frågade jag.
— Nej, sade Bo och såg mig rätt i ögonen.
Bo var uppfylld av något annat. På ett
