156
ten, som flöto ut i luften, doften från flickornas klänningar och fuktiga nakna nackar, alltsammans tryckte sig intill mitt hjärta, tog form och gestalt av en ung man, icke Seved Bååth eller någon av de andra, ingenting sådant, icke ens James, men en fri ung man ur mina drömmar, som höll mig tätt i sina armar.
Inne i ett rum, där byffén serverades, slogo sig de flesta paren ned. Flickornas ansikten buro prägeln av väntan, spänning.
— Vem skall bjuda upp mig härnäst? Är jag väl kammad? Inte för röd i kinderna?
Jag tyckte mig läsa deras tankar. Jag fann dem hos mig själv. De gjorde unga ansikten gamla, gav något elakt, lumpet åt leendena.
Borta vid dörren stod en ung flicka och talade med James. Då och då såg jag bort mot henne. Jag hade nyligen fått höra, att denna flicka, Kerstin Wåhlberg hette hon, blivit inackorderad hos faster Gunilla över vintern. Hon var ofrälse, men tillhörde en god och burgen familj med utsikter och tendenser att klättra högre upp. Hennes utseende tilltalade mig. Hon var lång, litet väl grovt byggd, men med en säker, lugn hållning. Ansiktet, som hade ett uttryck av öppenhet och friskhet, var vackert, litet banalt, men med ett par djupblå ögon och