157
håret, blont och blankt, uppstruket från en kullrig, frimodig panna. Under aftonens lopp smög jag mig ofta till alt se på henne. Hon var mycket uppvaktad och gav sig hän åt dansen, utan att dock dansa särskilt väl. Ibland hörde jag hennes röst och hennes skratt: en djup röst och ett lustigt skallande skratt. Men den aftonen kommo vi inte att tala vid varandra.
Länge hade inte dansen pågått, förrän Henriette Sooth under en paus kom fram och satte sig bredvid mig. Ett par dagar därförinnan hade vi mötts ute, och hon hade berättat om sig själv och nyfiket hört sig för om vad jag gjorde. Nu stack hon sin arm under min med oväntad vänlighet.
— Tony är helt i vitt, sade hon.
Jag kände, hur jag frös för hennes beröring. Och jag makade mig sakta, så att hennes arm gled ur min.
— Ja, det är sant, fortsatte hon, din morbror, nej farbror har ju nyligen dött. Det visste inte min mamma, när hon bad dig vara med i dansklubben.
Jag mötte hennes blick, och med ens förstod jag, att hon ville göra mig illa. En flicka skrattade till strax bakom mig, men när jag såg mig om, vände hon sig bort.
