160
hunnit röra mig, pressades mitt ansikte mot det glatta uppslaget på hans smoking. Då ryckte jag mig lös och sprang ut med glödande kinder.
Jag tyckte att Henriette Sooth såg ironiskt på mig. I en spegel uppfångade jag en skymt av min vita klänning, nu litet tillskrynklad. Någon dansade bort med mig. Nu hackade mig musiken som små vassa stickande näbbar.
Ack, vad aftonluften kylde skönt, då jag äntligen gick hem följd av James, som bodde närmast mitt hem. Vi talade inte mycket. Vi kände ju knappast varandra.
— Nu sitter mamma och väntar, sade James, och när jag tar i tamburdörren, släcker hon fort och flyr in till sig för att jag inte skall märka, att hon är vaken ännu.
Och hans röst lät överlägsen och munter på en gång, som när man talar om ett barn.
Uppe i mitt rum rev jag av mig den vita klänningen, och lydande en obehärskad impuls, snodde jag ihop den till en boll och slungade bort den i ett hörn. Men jag hade inte legat länge, förrän ett täcke drogs undan och jag tyst reste mig. På bara fötter gick jag och tog varsamt upp klänningen och lade den utslätad och ordentligt sammanviken på en stol.
