161
XX.
Jag hade kommit ut på Skeppsholmen. Jag visste inte riktigt, hur jag kommit dit; när jag nyss skyndat hemifrån, hade jag inte bestämt mig för vart jag skulle gå. Nu promenerade jag utmed vattnet, som virvlade och sög. Några vissna höstblad, som frigjort sig från lövhögarna på stranden, gungade på vågorna: ett var rött, ett guldgult, ett brokigt som en målares palett… Ibland snurrade de runt, ibland sjönko de, tyngda av vattnet. Jag följde dem med ögonen, blev yr i huvudet och såg över mot andra sidan, där Katarina kyrkas svarta kupol blåste upp sig över ojämna husrader.
Jag mötte ingen här. Det kändes lugnande att vara ensam, och jag behövde lugn. Henriette Sooths elakheter gjorde mig ledsen. Ännu ett par gånger hade jag varit med på dansaftnarna, och varje gång hade Henriette förföljt mig. Vad ville hon mig egentligen? Hade hon känt, hur jag avskydde henne från vårt första sammanträffande, så att hon nu svarade på känslor hon endast anade och ord jag aldrig yttrat? Triumferande som en ung, hopbitet ond blåkullahäxa på sin kvast, red hon på vad
11. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
