168
den genom sin elakhet. Det händer än i dag, att jag möter Henriette, och varje gång inträffar efteråt något tråkigt eller olyckligt. Hon har med åren för mig blivit det onda varslet: den svarta katten med de gula ögonen som springer över ens fötter och som man ej kan svärja sig från utan att spotta sju gånger.
Den onda stämningen drog ihop sig omkring mig. Henriette passade på varje tillfälle till en spydighet. En gång råkade jag mitt under dansen snava, och min klänning fastnade på ett hörn av en stol.
— Å, akta, akta den vita klänningen! ropade Henriette och skyndade beställsamt fram för att lösgöra den.
Småsaker! Men ingen annan än en flicka kan förstå vad jag menar eller riktigt uppfatta det retsamma tonfallet i Henriettes röst. Gråten satt mig i halsen. Jag såg Bo rynka ögonbrynen. Men jag tror inte, att Beth märkte något.
Först vid supén blev det riktigt illa. Mina släktingar sutto långt ifrån mig vid andra ändan av bordet. Jag var ensam prisgiven åt Henriette, som satt bredvid mig. Herrarna sågo litet förvånade ut över alla dessa taggiga stupiditeter, som riktades mot en enda, men då
