169
de ej följt med saken från början, slogo de bort det hela med skämt. Jag vet inte än, om Henriette tyckte särskilt illa om mig. En gång hade ju hon, den där sommaren, fått framstå som den sakkunniga, den överlägsna på ett område, i det närmaste obekant för mig, men just då hade jag å andra sidan, utan att egentligen själv vilja det, dragit till mig uppmärksamheten från den, som hon utsett till sin kavaljer, Claes Rosencrantz. Vem kan pejla den labyrint av irrgångar, som en ung flickas hjärta är? Nu ville hon i alla händelser icke längre ha mig med i dansklubben; förevändningen: det opassande i att dansa, då man hade sorg, var för henne så god som någon. Jag kunde inte röra maten, men såg ändå ned i tallriken, som om läckerheterna jag serverat mig intresserade mig mest av allt. Tvärs över bordet sade en ung flicka, som jag knappast kände:
— Fröken Hastfehr har ju sorg efter sin farbror?
Min strupe snördes samman. Händerna blevo iskalla. Jag tror att mina bordsgrannar blevo förskräckta över min uppsyn och därför lämnade mig i fred.
En gång såg jag ute på skolgården, hur barnen lekte »skära havre». När var och en enligt
