170
lekens regler fått sin, blev en liten unge ensam. Hon knuffades in i ringen, och barnen dansade runtomkring henne; och i det de skrattande pekade finger åt henne, sjöngo de:
Och Karin fick i ringen stå
för ingen ville ha'na, ha-ha'na!
Det var fortfarande lek, men vid de sista orden fingo de barnsliga rösterna ett tonfall av grymhet och hån; och den lilla ungen stod mitt i ringen och skälvde och storgrät. Nu var det min tur att knuffas in i ringen, och skratten och pekfingrarna voro inte heller för mig någon lek mera.
Vems var den där aftonkappan, som jag sedan ute i tamburen borrade in mitt heta ansikte i? Tillhörde den någon av de där flickorna, sökte den kanske genom sin mjukhet försona något av vad dess matmor brutit. Dess svala siden smekte min kind, dunet på kragen rörde lätt vid mig, som om en fågelvinge snuddat mot min panna. Den döda tingesten blev levande i min famn. Jag tyckte också, att den såg på mig, men med goda skälmaktiga blickar. Jag har känt det ibland, hur en medkänsla strömmat ut från döda ting. En lampa, som lyser på mitt bord, kan vid vissa tillfällen
