174
hastigt vände bort blicken, rädd att den skulle förråda min glädje. Han satte sig inte genast, utan började titta sig omkring i rummet, intresserat, ivrigt. En tavla på väggen tycktes fängsla honom, och med ett »förlåt» slog han an ett par toner på flygeln, allt under det att hans blickar irrade omkring.
Nu kom Bo, glad och strålande, förtjust över att få visa sin vän. Snart satte vi oss alla i länstolarna kring kakelugnen, där Lova nyss tänt en brasa.
— Är inte Tony bra? sade Bo och gnuggade händerna.
Nu såg Herbert på mig. Jag böjde mig fram mot brasan. Värmen från elden kom mitt ansikte att hetta.
— Bo är så barnslig, sade jag.
Ett ögonblick mötte jag blicken ur de klara ögonen; men så lyssnade jag till Bo igen.
— Tant Mirjam är rasande, sade Bo, hon har hört att du inte tänker vara med i dansklubben längre.
— Men Bo! sade jag vädjande, då jag tyckte det var onödigt, att han talade om våra familjeförhållanden inför en främmande.
— Å, Herbert, sade Bo, han känner hela
