175
släkten, utan att egentligen ha sett någon. Jag har inga hemligheter för honom.
Herbert steg upp igen, som om han inte haft ro att sitta stilla länge. Nu gick han fram till fönstret.
— Fröken har gjort alldeles riktigt, tycker jag, sade han utan att vända sig om. Jag var också inbjuden till den där dansklubben, men hade sannerligen inte lust.
— Tant Mirjam, fortsatte Bo ivrigt, Tony, du måste gå upp till henne. Hon tycker att du är så otacksam. Och för resten vill hon dig väl — på sitt sätt.
— Jag undrar det? sade jag misstroget.
— Spela för oss, Herbert, ropade Bo.
— Ja, gör det, instämde jag.
Jag vände mig om. Herbert hade redan satt sig vid flygeln, där jag var van att se Pas yviga peruk sticka upp. Nu såg jag i stället en svart hårlugg, ett nedböjt smalt huvud. Veden i brasan knastrade och susade. Ett rött sken spred sig över mattan, kämpande med den grå dagern från fönstren. Musiken sjöng ut i rummet. Vad spelade han? Bachs Pingstkantat. Med ens stod våren därutanför. Den grå luften fick vårens blå färgton. Snuddade inte en spetsig svalvinge mot rutan? Och ur mattans brokiga mönster
