176
växte upp en rabatt av gula svajande påskliljor. Så fängslades jag av dessa smala fingrar, som slogo mot tangenterna. Min puls fick samma takt. Våryrt trängde blodet mot min hud. Med ett lätt slag skulle jag velat splittra ådern för att få se rött blod tränga i en stråle rätt upp i luften.
Musiken tystnade. Nästan generad för att jag låtit mig ryckas med så, riktade jag åter blicken mot elden. Den knastrade, som tuggade den nu den stackars tidiga svalan till glöd i sin hetta.
Någon sköt åter draperiet från dörren. Det var Pa, som kommit hem tidigare än vanligt.
— En sådan musik, ropade han glatt. Vad har Bo tagit med sig för en trollkarl?
Från flygeln dök Herbert upp, och Pa skakade hjärtligt hand med honom.
— Utmärkt! Utmärkt! sade Pa oupphörligt, på sitt bästa humör.
Tillsammans bläddrade de i noterna, medan Bo ivrigt iakttog dem. Bredvid Pas robusta gestalt såg Herbert gosslikt spenslig ut, så ung, att jag, blickande från honom till Bo, inom mig undrade, om han inte måste vara yngre än denne. Sedan fick jag höra, att han blott var några och tjugu år, vilket först föreföll mig otroligt.
