181
Det kom en missnöjd min i det vackra ansiktet, men strax försvann den igen.
— Berätta om dig själv, Tony, sade hon, nästan litet befallande.
— Å, jag vet inte, svarade jag häpen. Jag har inte något mål som du.
— Det måste man ha, sade Kerstin bestämt, annars är man inte värd att leva i denna moderna tid. Jag skall bli konstnärinna. Jag har föresatt mig det, och då blir jag det! Hade jag händelsevis föresatt mig något annat, skulle jag också driva det igenom!
— Det är jag säker på, sade jag och betraktade hennes energiska lilla haka, som pekade rätt ut i vädret, och hennes öppna, glada ansikte.
— Kanske jag skulle sjunga något? frågade hon.
— Det vore mycket roligt.
Hon gick genast fram till det fula pianot, torkade av litet damm med sin näsduk, drog ned några noter på stället, allt raskt och hastigt. Innan jag hunnit samla mig till att lyssna, hade hon redan slagit an ett par ackord. En stor grann röst fyllde plötsligt rummet, följd som av trumvirvlar av ett hårt, okänsligt ackompanjemang. Det var Irmelin Rose hon sjöng:
