182
Se, der var en Gang en Konge,
mangen Skat han kaldte sin,
Navnet paa den allerbedste
vidste hver var Irmelin,
Irmelin Rose,
Irmelin Sol,
Irmelin alt, hvad der var dejligt.
Det var omöjligt för mig att njuta denna sång. De sista granna höjdtonerna förklingade. Kerstin svängde runt på pianostolen och betraktade mig med strålande ögon. Hon var så vacker, där hon satt, att jag skulle velat kyssa henne.
— Skall jag sjunga mer? frågade hon.
Hon väntade inte på svar, utan svängde glatt om på stolen igen. Nu sjöng hon en liten fransk berceuse. Samma »tram-tram», litet mer dämpat kanske, men jag fick en stark visshet om att denna unga dam skulle välta omkull vaggan med sina klumpiga skor, om hon sattes att gunga den, som det så vackert stod i visan.
Ofrivilligt dök ett brunhyat ansikte upp i min fantasi, och långt bortifrån nådde mig de smekande anslagen från smala smidiga fingrar.
Jag måste ju ändå säga, att sången var vacker,
