183
och Kerstin log belåtet, långt på förhand övertygad därom.
— Å, jag längtar, utbrast hon och reste sig upp från pianostolen, jag längtar efter att stå på konsertestraden. Och alla skola lyssna på mig — på mig! Vi komma att bli vänner, inte sant? sade hon och räckte mig handen. Kom hit ofta. Vi ha säkert mycket att tala om. Du förstår dig ju också på sång, hör jag.
För mig var denna flicka något alldeles nytt. Det var något så friskt och viljestarkt över henne, att jag själv kände mig helt tafatt. Men liksom första gången jag såg henne, drogs jag fortfarande till henne.
Hade jag i själva verket tänkt på att vi levde i en modern tid? Hade jag inte spunnit in mig i mina känslor och fantasier, omgiven av släkten och släktens intressen? Efter vad Kerstin sade rasade en strid runtomkring oss. Inte hade den nått mig! Vad visste jag om »kvinnans framsteg» och »kvinnans mål» och »kvinnans rätt»? När Kerstin nu började tala därom, tyckte jag att denna »moderna kvinna», som det icke kunde talas om utan attributen »rätt», »mål» och »arbete», steg upp ur golvet framför mig och hotande pekade på mig med ett ener-
