205
hennes intresse och vände och vred på juvelerna i sin hand, så att de lockande sände förföriska blixtar omkring sig.
Tant Mirjam hade släppt min arm. Men fingrarna fortsatte att leka på disken. Det var då jag såg det. Jag blev iskall i hela kroppen, förlamad av fasa. De vita, litet feta fingrarna drogo långsamt, magnetiskt, åt sig en stor diamantring, som rullat ned bredvid en glasmonter och låg och glänste där i dagern från butiksfönstret. De smekte den, de rullade den, och så försvann den i denna mjuka, vita hand, redan så besatt med dyrbara ringar. Jag kunde inte få fram ett ord, och nu var det min tur att darra.
Tant Mirjam tog adjö, svepte ut genom dörren och lade sin hand, handen som slöt så hårt om sitt byte, på min arm. Nu nöpo inte längre fingrarna i mitt skinn. Handen låg stilla, död mot min arm. Men tant Mirjam själv tycktes ha fått bråttom. Jag hade svårt att följa med henne, då hon skyndade hemåt. Nu skälvde hon inte längre. Hon pratade muntert, litet forcerat. Jag mumlade till svar jag vet inte vad. Mina tankar rörde sig inte. Jag förmådde inte tänka. Det hela måste vara en ohygglig mardröm.
Tant Mirjam tog av sig kappan i tamburen.
