206
Hon bad mig stiga in. Som vanligt slog hon sig ned i salongen. Hon öppnade ett par brev som kommit. Nu kunde hon bestämt inte ha ringen längre. Kanske hon lagt den i kappfickan. Medan tant Mirjam läste ett brev smög jag mig ut. Försiktigt trevade jag på hennes kappa. Inte där! Nej där! Juvelen kylde min hand. Då ringde det på dörren. Fort, innan jungfrun hunnit komma, öppnade jag. Utanför stod den artige juveleraren. Han såg på en gång upprörd och generad ut.
— Ett misstag måste skett… en förväxling, stammade han.
— Ja, sade jag med ens lättad, min tant fick med sig den här.
Jag höll upp ringen. Han tog den och såg allvarligt på mig.
— Det har hänt ett par gånger förr, sade han. Ja, vi köpmän känna ju grevinnan. Hon lämnar alltid igen. Den där benägenheten är ju för övrigt en sjukdom och vi förstå att göra skillnad. Vi känna till grevinnans ställning… det aktade namnet… Ja, jag hoppas herrskapet inte tar illa upp…
I detsamma kom tant Mirjam.
— Nej, se där! Vad stå ni och parlamentera om?
