224
— Tjänixen, Tony, sade hon. Du har blommor. Goddag! Goddag!
Hon tog blommorna och viftade med dem som en kvast i luften, slog ena armen om sin sköterskas hals och såg stadigt på mig.
— Var har du fått blusen ifrån? frågade hon och var genast framme vid mig.
Blommorna kastade hon på golvet. Hon grep tag i min blusärm och drog häftigt i tyget. Jag kände hennes fingrar krampaktigt sluta sig om min handled, en liten vass nagel trängde in i köttet.
— Släpp fröken Hastfehr, sade sköterskan med bestämd röst.
— Ha, ha, skrattade Barbara uppsluppet. Hastfehr, knastfer, laster, master trala la la!
Hon släppte mig så plötsligt, att jag tumlade baklänges.
— Du skall se mitt rum, sade hon och tog upp blommorna och slängde dem innanför sin dörr.
Jag tittade in i Barbaras rum. Det var kalt som en cell, vid ena väggen låg en madrass med en filt på.
— Hon kan inte ha sängen inne, sade sköterskan lågt till mig, då hon såg min häpna blick.
