225
Barbara snurrade runt.
— Kan jag inte ha säng? Du ljuger, din hora!
Med ett gällt skrik kastade hon sig på bädden. Hon vred sig, sparkade med benen, slet upp nattrocken och blottade sitt vita skinn.
— Man förstör mig, stönade hon. Jag brinner upp! Jag brinner upp!
— Det är väl bäst ni går, viskade sköterskan och stängde sakta.
Ute i korridoren voro nu flera patienter. En lång gestalt stod tryckt mot väggen och viskade in i den, ivrigt hemlighetsfullt. En gammal gumma mitt på golvet pratade högljutt, medan hon höll ett finger i luften; då och då rörde hon försiktigt med sin andra hand vid fingret och stoppade det så först i munnen och sedan i örat. Mot en fönsterruta tryckte sig ett ansikte, så att näsan plattades till, och ögonen stirrade med en frånvarande blick på alltsammans.
Jag såg in till Barbara. Hon hade rullat ihop sig på golvet i en onaturlig ställning. Hon plirade upp med ena ögat och blinkade åt mig.
— Det var tråkigt, sade den lilla sköterskan då vi gingo tillbaka. Fröken Barbara var så lugn i dag på morgonen. Men hon är så olika.
— Blir hon inte bra? mumlade jag.
— Det får inte jag uttala mig om, sade syster
15. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
