229
sträckta trädgården. Fadern hade alltid en käpp i handen och en sax i fickan. Han klippte av en vissen kvist med saxen och mätte med käppen ut nya trädgårdsland. Ibland stannade han och såg upp mot huset. Barnen kommo rusande. Han plockade upp plommon ur fickorna, elt stort daggigt äpple, som nyss legat på trädgårdsgången.
Modern satt uppe på terrassen och sydde. På sanden bredvid henne låg en nedfallen bilderbok, ett stycke därifrån stod hunden Tufs och klippte med öronen. En fjäril fladdrade kring hennes händer…
Herbert tystnade plötsligt.
— Å, vad jag talar, sade han så. Men du hör ju också på, tillade han leende.
— Det var din mors händer — — — sade jag, och jag hörde själv, att min röst blev nästan bönfallande.
Jag, som aldrig känt en mors kärlek, törstade efter att höra om en annans mor. Det skulle kännas så tryggt att veta, att hon fanns, den där modern, som brukade sitta och sy bland bilderböcker, hundar och barn, som mumsade på plommon.
— Ja, sade Herbert nu nästan förläget. Jag
